er, som bodde i närheten af Drottningholm. Först å onsdagsmorgonen, då rocken blifvit färdig, hade riberg, som uppehållit sig en stund på Hötorget, räffat Boström, då de öfverenskommit ätt företaga tfärden. Friberg hade emellertid först gått hem ch tillsagt Margareta Larsson: derom,:somsskulle ttrat:. eJa, res-du gerna; du; behöfver komma ut ch:roa digs,dervid hon:gifvit-honom 1 rdr. i Frierg hade sedan följt Boström hem, hvarefter båda vegifvit sig ned till ångbåtshamnen vid Riddarholnen. De hade kommit för sent för att komma med I1-båten, hvarför de måst vänta till kl. 12. På 1vällen mellan kl. 1,—1, 8 hade Friberg återkommit hem. Margareta Larsson hade då varit ute samt kommit hem en stund senare. I sin bekännelse har Margareta Larsson uppgift rit, att vid hennes. hemkomst främmande personer skulle befunnit sig i rummet, så att hon icke fått tillfälle tala vid Friberg och säga honom, att mordgerningen då ännu icke var utförd. on Kade endast kunnat genom en hviskning antyda detta för Friberg, hvilken dervid knuffat-till henne och fästat hennes. uppmärksamhet -pådet oförsigtiga ihennes beteende. Med anledning häraf tillfrågades Friberg, hvad Margareta-Larsson hviskat i-hansöra. Äfven sanningen häraf bestred Friberg, upprepade sin beskyllan-mot Margareta Larsson, att: hon:af arfghet angifvit honom för delaktighet.i. brottet. Polism.: Men du är öfverbevisad om, att ett par timmar efter mordet hafva mottagit åtskilliga blodstänkta kläder, som tillhört den mördade, och som du försålde. Frågade duicke Margareta Larsgon, hvarifrån detta blod kommit? Friberg: Jo, öch hon svarade att hon haft näsblod. Polism.: Frågade du icke äfven hvarifrån hon fått Xläderna, och hvarföre gick du och sålde em Friberg: Hon bad mig att jag skulle göra. det. Jag har ofta sålt gamla kläder åt henne, utan att taga reda på hvarifrån hon fått dem. Friberg fick härefter redogöra för åtkomsten af silfret och uppgaf, att Margareta Larsson bedt honom följa med sig till Johannis kyrkogård, der hon visat Friberg det i muren dolda silfret, om hvilket Friberg förut påstod sig ej haft någon kännedom. Margareta Larsson hade sagt, att hon hittat det, och med denna uppgift hade Friberg låtit sig nöja, utan att taga någon vidare reda på hvar eller när fyndet af henne anträffats. Friberg hade derefter tagit silfret och dermed förfarit på sätt förut är upplyst. Om dess uppgräfvande på experimentalfältet berättade Sandqvist, anställd vid detektiva polisen, att han dit åtföljt. Friberg som anvisat platsen, der han gömt det, belägen omkring 1000 famnar från vägen. Med handen hade Friberg uppkastat litet lös mull, då tillträde beredts till ett hål under roten af en på stället befintlig tall. Här hade silfret igenfannits. Polism.: Hvarföre hade du på detta sätt gömt silfret? Friberg: Margareta hade bedt mig att jag skulle gömma det. Polism.: Vid visitation i din bostad har bland annat anträffats en nedsmält guldbit, och det är upplyst, att detta guld tillhört den medäljong, som Margareta Larsson stal från den mördade. Hvarför smälte du ner medaljöngen? Friberg: Jag tyckte, att den hade sålitet värde. På sådant sätt fortsattes förhöret ett par timmar, hvarvid en del af de många omständigheter, som kommit i dagen och vittna mot Friberg, upprepades, för att han skulle sättas i tillfälle afgifva sin förklaring deröfver. Friberg anklagade härunder, såsom förut är nämndt, Margareta Larsson, att af ondska velat draga honom med i förderfvet, och bedyrade sin oskuld. Polism.: Du må gerna bedyra din oskuld, -och genom lögner söka rentvå dig. Så gjorde också Margareta Larsson; men hon märkte icke derunder, huru hon just genom dessa efter hand uppdagade . osanningar allt hårdare och hårdare tilldrog snaran om sin hals, Hon har nu afgifvit en sanningsenlig bekännelse, och numera säger hon sig vara lyckligare än hon på länge varit. Så stor makt har sanningen. Den skänker ro och: förlåtelse äfven åt den mest brottslige. Med anledning af de utlåtanden Friberg haft om Margreta Larsson yttrade polismästaren: Du söker beljuga och svärta henne, hvilket är en usel konst, och bevisar huru låg du är. Under ransakningen med henne talade hon aldrig illa om dig, och hon har icke heller på dig sökt vältra minsta skuld för sitt brott. Under hela ransakningstiden tänkte hon med ömhet på edra barn, och du skulle sett hvad hon gjorde, då hon efter att ha afgifvit sin bekännelse fick träffa dem här. Vet du hvad hon då gjorde? Jo, hon knäföll med barnen, under dju och uppriktig sorg och ånger, der vid bänken oc sade till den äldsta gossen, som är vid de år, att han kan fatta den olyckliga belägenhet, bvari ni båda befinna er, att han skulle bedja till Gud om förlåtelse för sin brottsliga moder samt beklagansvärde och brottslige fader! Så handlade hon. Här du någonsin uppmanat dina barn att bedja för sin moder och dig? Ett knappt hörbart nej frampressades öfver den anklagades läppar, utan att bans ansigtsdrag dock a någon rörelse. De bibehöllo sin apathiska slöhet. Polismästaren förklarade förhöret slutadt för dagen och tillsade, att Friberg skulle återföras till cellen. Med.dröjande steg och liksom han skulle öfverlagt med sig sjelf, om han borde gå eller stanna, aflägsnade ban sig.