icke visste hyarföre hon lemnat honom; omfamnade derpå plötsligen Falker och sade att han nu hoppades allt skulle bli godt igen. Och Falker förtrodde honom tillbaka, att han älskade Selma; och älskat henne trots alla onda rykten man utspridt om henne; samt att han med lif och blod ville vara bebjelplig att få denna tvetydiga och hoptrasslade affär redig och klar igen: Slutligen väl hamnade i fru Grills förmak, var ingen villigare än hon att tro; det herr Ducard älskade och evigt skulle älska sin hustru. — Visserligen år mademoiselle Selma en charmant flicka; — sade Durand med ett fint leende. — Men jag kan inte förstå, huru fru Grill kunde falla på den tanken, att jag skulle ha förälskat mig i henne. Fru Grill omtalade då allt hvad som händti sedan den olycksdigra balaftonen. — Jag förstår. nu; — återtog Ducard, — min stackars lilla Amelie har fått samma underrättelse från samma håll. Aftonen; före den morgon hon lemnade mig; var hon på en thebjudning hos fru Thunell: Låt oss gå direkte till henne, Falker: — Jag följer med; — sade fru Grill: Det blef nu en hård debatt mellan de skiljda parterna. Fru Thunell skyllde på fru Lenander och fru Lenander på fru Thunell. Ingen af dem ville erkänna sig ha varit den första i att upptäcka herr Ducards fjärilsnatur. De båda väninnornas vänskap kom på ett svårt prof. Det var till och med hardt nära att en brytning uppstått dem emellan; om icke ett gemensamt lidande återförenat der;