Dagens Nyheter – 25 september 1867, sida 1

Deltagande vänner. (Forts. från föreg. AM.) — Nej; fru Ducard; nej! När ni sjelf ingenting märkt; så äro vi icke de, som vilja störa ert lugn; — sade fru Thunell beJyrande. — Men jag försäkrar att jag nu icke är det ringaste lugn längre. Tusentals dåraktiga tankar flyga genom mitt hufvuds:. Jag besvär fru Thunell; om blott för en enda gång, att ; vara fullt uppriktig mot mig! — Kära Amanda, hur skall jag göra? — frågade fru Thunell med halfhög röst och synbart bryderi; .— Tala du sanningens språk; Gabrielle: Förr eller sednare skall det dock komma i dagen, i-— svarade fru Lenander i samma ton: — Stackars beklagansvärda barn; — sade då frå Thunell och lät strumpstickorna hvila i knäet. — Har ni då inte märkt att er man aldrig älskat er eller åtminstone inte längre gör: det: — Icke älskar mig! Fru Duacard bade rest sig upp. Hennes nyss så blossande aneigte var blekt. — Icke älskar mig, — upprepade hon; — skulle han väl älska någon annan? — Det var kanske inte för intet; som Selma Grill reste bort i går. i Den unga frun gömds sitt tårdränkta ansiste i sina bänder. O, hon hade: varit blind, gränelöst blind. För att bemantla: sin kärlek till Selma hade henses man föreburet de förbindelser och den tacksamhetsskuld han stod uti till familjen.