Dagens Nyheter – 25 september 1867, sida 1

Hon kunde aldrig förlåta ;:. aldrig glömma. Det dröjde ej länge innan hon; åtföljd af fru Thunells tjensteflicka; aflägsnade sig: Ingenting hade kunnat qvarhålla henne der längre. Skyndsarat ilade hon öfver den långa gaslysta gatan: Hon hade gått den gatan mången gång, men aldrig hade den förefallit henne så ödslig och lång: i Hemkommen möttes hon af sin tjensteflicka; som förskrämd stirrade på sin unga matmoders bleka och förstörda ansigte: Herr Ducard var ännu ej hemkomrien. Den unga frun gick med:hastiga steg genom den nätta våningen. Den hade så många minnen — de hade nyss varit så ljasa, nu voro de mörka och tunga: : Der for en liten fågel yrvaken upp isin bur. Det var en gåfvs; som hon samma morgon fått af sin make. Hennes måke —— oj; huru bitter kände hon sig icke: Och der öfver skrifbordet hängde: hennes: porträtt: Det fick icke hänga der längre. Nu fanns det ej mera — men vore det icke så godt att hon också sjelf vore borta? Hon var så ensam och långt från de sinax; hade man sagt: — Ja så långt; det kände hon nu: En längtan grep henne; Den; att få gråta ut vid sin moders bröst: Skulle hon fråga a make; hvarföre han bedragit henne .:. rföre han aldrig älskat henne? Skulle han väl tillstå det? Säkerligen ej. Men hon kunde icke uthärda hans närhet; ty hon bade aldrig varit falsk — hon hade älskat honom: Hon stod tankfull en stund vid fönstret och såg ut i den mörka qvällen på den fläktande