Dagens Nyheter – 24 september 1867, sida 1

— Jag trodde aldrig hon skulle låta benne resal Det var för beklagligt att det ändå stod till på det viset; att hon måste bort. — Naturligtvis besvarade Selma Ducards dårsktiga böjelse? — Det är intet tvifvel underkastadt. — Stackars föräldrar, som skola upplefva en dylik sorg. — An fru Ducard? — Arma barret: — Det är synd och skam att i ett sådant samhälle som vårt en dylik skandal kan ske. Ett samhälle, kändt för dess sedlighet och religiosit. Det vill fremlingar till för att draga en sådan nesa öfver oss. — En gift man förälska sig i en ung flicka! — Någon infödd kunde sådant aldrig hända! — Fru Ducard är i sanning en alltör älsklig varelse, för att blifva så beHandlad. Hon skulle blott veta med hvilken riding hon ir vit gifi. — Huru ensam står hon icke... utan en anhörig, kanske utan någen endå verklig vän: — Vi; Amanda, vi båda skola icke öfvergifva henne! — Vårt deltagande kan bon åtminstone räkna på. — Det är för illa när en hustru icke känner sin mav: Fru Dacard borde verkligen :: men tyst, nu ringde det... Välkommen söta fru Ducard. Nej, sitt för all del i soffan :.. var så god. — Ewt sådant litet vackert arbete fru Ducard har — sade fru Lenander. — Det skall monteras i en portfölj till min man: