ningsbrefven? upprepar han långsamt; under det att klockan slår tio. Bjudningsbrefven ? utropar han med högre röst. Plötsligt slår han sig häftigt för pannan — han erinrar sig att de ännu ligga qvar på bordet uppe på hans embetsrum; De ligga qvar på mitt skrifbord; Jag springer efter dem och skickar ut dem. Om en balftimma är den saken rangerad. Men jag tror inte att våra vänner skola vara hugade att gå bort klockan elfva på qvällen! invänder Anna; som hela dagen känt sig så lycklig, hvarför det snöpliga slutet gjorde henne så mycket mera nedstämd. Godt; godt, då äta vi ensamnal utropade Berggren. Sade jag dig icke i morgse att vi skulle vara ensamna i qväll? tillade han med bitter ironi. Anna har emellertid förlorat all matlust och går och lägger sig. Afven Berggren känner ingen hunger, men är så mycket mera törstig och tömer det ena glaset efter det andra. Det väl dukade bordet, som två timmar tidigare gjort ett nästan högtidligt intryck, förekommer honom pu riktigt hemski. Det ser nästan ut sov ett väl svept lik. Den fördömda tankspriddbeter I utropar han då han slår upp buteljen n:o 3. Allt var så väl förberedt och så lyckadt. Och till på köpet får jag väl lida emälek för det här, då det blir bekant! Med mulen uppsyn går han ut andra dagen: En vän — en af de inbjudne — möter honom på gatan och stannar. Jag och några andra vänner ämnade i går afton helsa på dig, kära Berggren; säger vännen; Vi voro redan vid er port; men då vi