på eftermiddagen; men vi fara ensammav, tilllägger han; swåleende; Do fara: Auna kävner sig eå lycklig. Hennes man är så god och uppmärksam och hans tankspriddhet tyckes vara alldeles försvunnen. Måtte det bara räcka länge! De tillbringa hela eftermiddagen på Djurgården. Det herrligaste väder gynnar deras lilla utflygt: Framåt qvällen frågar Auna om de icke skola fara hem igen; men mannen vill icke höra på det örat. Han uppbjuder allt för att roa henne och hålla henne qvar: Anna här redan anät att han vill bereda henne ännu en öfverraskning: Det är redan temligen mörkt då de komma till staden igen. Då vagnen statinar vid deras port ser Anna med förvåning att alla fönster i deras våning äro upplysta. Hvad vill det säga; Theodor? frågar hon. Jag vet icke, svarar han småskrattande: Kom; skola vi se efter. Kanske hafva vi fått fremmandea. Småsjunzande för han sin unga fru uppför trappan. Han är så glad; Han lyssnar om icke några röster höras derinne. Aunnu är allt tyst. Hau öppnar dörren och Anna blir, öfverräskad; stående på tröskela. Midt på salsgolfvet står ett väl dukadt och försedt bord; Krokan med hennes namnehiffer, blomvaser och ljus stråla mot henne. Du skall snart få gäster, hvilka da gerna ser, utropar mannen. Theodor, Tåeodo! Du har pjort för mycket ! utropar Anna, verkligen öfverraskad, och slår sina armar om hans hals. Du har gjort för mycket ! Ha, ha; ha, smårkrattade han: Jag ville