En tankspridd äkta man. Några unga fruar sitta tillsammans vid kaffekoppen. Deras män utgöra naturligtvis föremålet för deras samtal. Den ena söker öfverbjuda den andra i lofordande af deras respektive mäns utomordentliga egenskaper; och man kan nästan känna sig frestad att tro, det dessa damer råkat att blifva gifta med förklädda englar; men det dröjer icke länge förrän bladet vänder sig. Knappast bar en af sällskapet med en svag rodnad och en viss tvekan i tonen råkat att nämna i förbigående att hennes man; trots sina stora förtjenster, har en liten svaghet, förrän väninnorna genast äro redo att öfverbjuda hvarandra äfven härutinnan, och nu komma så många fel och förseelser i dagen, att man skulle kunna tro de nyss blifne englarne i hast degraderade till de värsta praktexemplar bland hustyraoner och vårdslösa äkta män: Endast en af de unga dsmerna har under hela tiden förblifvit en tyst åhörarinna till deona gamvetsdorstols förhandliogar och har icke uttalat något omdöme öfver sin man, vare sig för eller emot. Du är visst mycket lycklig, lilla Annar, frågar en af väninnorna. Din man är visst mycket snöäll. Ja, han är hjertegod, ivofaller den unga frun, men tillägger, suckande, om han bara icke vore så tankspriddl, Tankspriddl utropar väninnorna i korus, glada öfver att Annas man också har något fl. Tankspridd! Gudskelof; det äro våra männer icke.n