Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 3

TRLENSMIUSR EE AE sista förklaringen. Derpå teg han några ögonblick och samtalet afstannade omsider alldeles. Adelgunda satt ännu på sin plats vid bordet, framåtlutad och tyst, och smulade sönder några bitar bakelse, som lågo på duken. Den lugna minen, den sänkta blicken och de sammanknipta läpparna, dolde ett kaos af bitterhet; gäckadt hopp och förtviflam. Slaget var kommet så oförberedt öfver benne, derför träffade det så mycket hårdare: Alt hvad hon den sista månaden hoppats på, drömt om; lefvat för, var plötsligt bortblåst; blifvet till. intet, till mindre än intet; hon rodnade nu deröfver. Då Claus berättade den sista historien om oxtungan, reste hon sig långsamt och med fattning, kastade på honom och gudsonen en bliek full af köld och kränkt värdighet; och lemnade rummet. Betjenten anmälde litet derefter, att fröken icke kom ned till kaffet. Claus Prytz begaf sig ovanligt tidigt hem om aftonen: vÄr ni nu nöjd? frågade Blökker; då de kommo utanför Karensdal; Icke riktigt,, svarade Claus med sitt skälmska småleende. Jag skulle bara önskat; att Daniel varit med om den middagen. Dagen derpå reste Blökker. (SLUT)