Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 3

den grönskande dalien, där blommornas lockt utsprucko och göcken slog sinna ömma och förtrolliga näcktergallsaftondtonner, hurru jufferligt var dätt inte då, den stunden kan jag alldrig nånsin i mett lif förglömma, då jag hörde de jufferliga orden uttallas från dinna såckersötta marmorläppar att du älskar mäg. Ack ällskande och jufferliga vänd hurru roligt var dätt inte i aftondallens mörka lundar då du lätt mäg få spella på dett Salmmodecon och du mäd din Jinogfröliga engolaröst sang så granna Salmer, mett hjerta hoppade opp och näd i mäg såm en litten Kråckonge för varje jafferlig ton du sang. Efvinnerligt sötta och ällskande vänd, åm hella stora vardsens hafvett voro ett Bläckåorn och alla säspippor derj vore pennar så vore det blankt umöjerligt att därmed uttricka min oförgriperliga tjederlek såm liksom en kräveck niper mett sindefulla jerta. Ack ällskande Sirapssötte vänd dätt är ej nock att j så rikt och ömligt mått fått juta af dinn renna och oförfallskande tjederleck, utan jag baffver och af dinn fadder och därkansvärda moder på allt sätt bliffvit trackterad mäd 3 stora dåppekoppar och fäm slättekoppar af den för oss alla sundigga männviskjor så tjära kaffedrycken såm så frögdefillt oppliffvar alla jordeliffvets kvall och bekömmer. Merra orkar jnte min tjederlecks förorsackande tonga denna gång ättriicka uttan sluttar Jag mett brajf mädd dänn liffvetljgaste önskan att vi nästa Torsdagskväl kunde träffas i den jufferliga lundens skoggrjeka aftondallen och där i ömligt mått utjuta vår jemensamma tjederleck utan återvändo. Jag sluttar na mett brajf som jag sakt haffver och bedjer tillika att du bhällsar diona föräldrar så många tacker för vällfägnaden såm jag feck; Farväll ällskande såckersötte vänd för denna gången och förglöm jeke din inderligt i liffret och dödden älskande vänd och trofaste Fästermand: Petter Johansson.