Dagens Nyheter – 19 september 1867, sida 2

EN FÖRNÄM MAN (En berättelse från sista krigstiden i Danmark.) ts Af CABIT ETLAR. (Forts. från föreg. J.) Och Daniel icke heller; fortfor hon. Jag har hållit af honom, och skall alltid hålla af honom, som en trofast syster; men jag har blifvit bortzkämd och bortkjelad i mitt hem; jag är kanske mera anspråksfull än jag har rätt till att vara. Det är ett fel, jag vet det nog; men jag bar nu en gåovg det felet; hvad är att säga då derom? Han och jag skulle ändå icke passat för hvarandrap; Det tror icke heller jag, svarade Claus, med ett skälmaktigt småleende. Hvar och en af er kan ju vara bra för sig, för den skull. Jag sade honom det straxt. Den vår lilla fröken skall bry sig om; skall också vara ett strå hvassare, en man af familjen von, en karl som lärt sig svärma i aftondagg och månsken. Icke sannt? Tyst! icke mera, sade Adelgunda och såg sig om: ,Hvarföre? det är ju icke något ondt i det Doat måste vara en man; som :;:.p Icke ett ord till, jag ber er! hviskade hon hastigt och lade handen på hans arm: I det samma gick dörren upp och den främmande officern inträdde. Claus betraktade Adelgunda med en nyfiken och forskande blick, han märkte den djupa rodnad, som öfverfor hennes kinder, han såg bort tili officern, som icke tycktes ana det ringaste: Under det derpå följande samtalet tycktes gamle Claus Prytz vara i ett mera upprymdt lynne än når