Dagens Nyheter – 18 september 1867, sida 3

om vi få; tills klockan ringer; att solen går ned, så begilfver jag mig öfrer till prestenas och håller fattigkomite; emellertid sitter min gudson och pratar om kriget med öfversten; tills jag kommer igen och hämtar honom; I kunnen kanhända förmå honom att sjunga litet; om I talen vackert vid honom, Han kan en utomordentligt rar visa.s Claus; som stod midt på golfvet i sin fårskinnspels, med pipan i ena och kasketten i andra handen; hade ej sjungit mer än en vers af sin visa; förrän öfverstens ankomst afbröt sången; just som Claus hämtade andan till nästa vers. Under de följande fjorton dagarna saflade egendomsherren och invånarne på Karensdal täta besök hos hvarandra. Adelgunda, öfversten och .den främmande officeren redo tillsammans ut och besågo trakten. Claas .var sällan med; han tyckte mera om att åka: Under dessa tvänne veckor lefde Adelgunda ett rikare lif än någonsin förr; uppfylld af de intryck; som hvarje dag förnyade; utvecklade hon alla sitt bjertas skatter, och rådförde sig med sin spegel oftare än eljest: Var det fruktan för att icke bshaga; som gjorde henne uppmärksammare på sig ejelf eller glädje öfver hans närvaro, som gjorde henne naturligare? Det är osäkert; men tjenstfolket på Karensdal försäkrade; att deras fröken aldrig hade varit så mild och lätt att göra till nöjes; som den tiden. Lyckan utvidgar i begynnelsen allt inom och omkring os:, likasom värmet; längre fram förtorkar hon åter allt likasom värmet. Det var ännu så mycket frisit i hennes hopp; så mycken förtröstan och irimodighet i hennes bjerta: Den främmande förblef sig lik; alltid stilla;