Dagens Nyheter – 18 september 1867, sida 3

Prytz en middagsbjudning och tillade i slutet af brefvet: Om er gäst har lust att komma med, vore han särdeles välkommen: Jag behöfrver visst icke säga, att edra vänner också äro våra. Dagen kom; Claus infann sig. Adelgunda stod bakom gardinen i sitt rum och såg ned åt gården; Hennes :hjerta klappade; hur försigtig hade hon icke varit för att dölja sin rörelse; huru många förväntningar sammanknöt hon icke med denna dag. Claus satt ensam i sin präktiga vagn, såg sig om; smålog och nickade; Officern var icke med: Hvar är er gäst? frågade öfversten: Han har rest sin väg; svarade Claus med likgiltig ton. I går förmiddags; då vi sutto och drucko kaffe; kom ett bref till honom; med ett sigill på, stort som den största potatis; och borta var han. Men han kommer kanhända igen om åtta dagar; och sedan blifver han månaden ut hos mig. Med denna underrättelse nedgieky dagens sol för Adelgunda; men den främmande förlorade icke något på att dröja: Åtta dagar derefter, inkommo tvänne ryttare på Karensdal; Den ene anmälde sig med ett stojande och upprepadt ropande på stalldrängen. Hundarna skällde; Adelgunda fög till fönstret; Det var gamle herr Prytz och hans gäst; som i detta ögonblick stego af utanför trappan, dock icke snarare än att Adelgunda fick tillfälls att märka den utmärkta hållning; hvarmed den främmande satt till höst: Här han I oss; sade Claus; då han kom in och med båda händerna strök upp sitt gråa knollriga hår: Nu kunna vi gerna stadna här;