Dagens Nyheter – 18 september 1867, sida 2

Fruntimret blef en stund .stående innanför dörren, derpå gick hon fram bakom ländstolen; lade sina båda händer öfver Prytz ögon och ropade: Gissa hvilken det ärlo Det behöfver man icke ögon för att gissar; svarade Claus; En så ljuf och mild röst och två så fina händer; måste man resa till öfverstens dotter på Karensdal för att finna.s aSå framt icke öfverstens dotter kommer resande till er; svarade Adelgunda, i det Clans tog hennes båda händer och kysste dem så bjertligt; att det genljöd i rummet: Derpå tog hon plats bredvid honom och fortfor: Jag kommer eljest för att beklaga mig öfver er, och om en stund kommer pappa af samma anledning: Hvar har ni varit så länge? Vi fråga hvar dag derefter: Ar det rätt att göra sig så sällsynt; när pi vet huru mycket man saknar er?x — sÅn jag dåls sade Claus, atror ni icke; att jag längtar? Jag skulle ju hafva varit öfver i förrgårsoch läst upp det sista brefvet och smakat er nya sylt; men jag har fått främmande dessa dagar; 8e blott; en sådan en! Får jag presentera: för er en krigsman, den unge herr Blökker; son till gamle Blökker och Daniels vän. Då jag sist såg unga herrn,; var han ett godt stycke mindre än nu, han låg i linda; måntro, och jag stod fadder åt honöm. Med denna inledning föreställde ;han sin gudson och Adelgunda för hvarandra: Den första blick Adelgunda kastade på officeren; röjde en djup öfverraskning. Hans närvaro var henne så oväntad; dertill kom; att han i sitt yttre förenade något så ovanligt till