Dagens Nyheter – 17 september 1867, sida 3

Då öfversten om aftonen kom hem; kallade han Ad-lgunda in till sig i hvardagsrummet och utbrast: Säg mig nu ärligt och uppriktigt mitt barn; hvarför du icke tyeker om Daniel Prytz? Adelgunda svepte sig tätare in i sin mantilj och lutade sig tillbaka i länstelen. För det första bar Daniel så fula; röda händer; sade hon småleende; alldeles ömkylda om vintern. Det är sanntl svarade öfversten betänksamt. Han har fula; röda händers; Och så går han och tuggar på bröstsocker från morgon till qväll; han har beständigt fickorna fulla med sådant: Jag kan icke fördraga en herre; som äter bröstsocker: Jag är af samma mening; svarade öfversten. Så talar han ett fasligt språk: Tycker ej pappa det Det kan jag ockeå hålla med dig om, svarade fadren; Jag antager dessutom; att ett fruntimmer med ditt namn; dina företräden och talanger har lof att se litet högre upp än till herr Daniel Prytz... Icke så. litet ändå! Efter denna försäkran kysste öfversten sin dotter på: pannan och önskade henne god natt: I januari tågade Daniel med sitt regemente ned till Slesvig, och skref bref på bref till hemmet: Hvarje rad andades hopp, tillit och värma för den kamp, som förestod: Det lät nästan, som om bam öfvervunnit sin sorg. I begynnelsen omnämnde han Adelgunda blott i förbigående; till slut alldeles icke. Kanhända dolde ban blott sina känslor, kanhända uppsköt han att sysselsätta sig med dem till lägligare tillfälle; men det kom på ett ut; och