Dagens Nyheter – 17 september 1867, sida 3

Medan Daniel oafbrutet dvaldes i hennes närhet och så till segandes! hemtade sitt ljus och sin entusiasm från hemne, hade han likväl stadigt ögat på sin far; och gaf med inre rörelse akt på; att Claus oeh öfversten mot aftonen fördjupade sig i ett långvarigt samtal i en fönstersmyg, hvarefter Adelgunda blef tillkallad och samtalet fortsattes i hennes närvaro. Hvilket resultatet blef; kunde han omöjligt sluta till. Claus Prytz bibehöll sitt förnöjda småleende; Adelgunda var efter samtalet hjertlig och förekommande mot horom som förut; icke mer och icke mindre, och då Daniel litet derefter fick tillfälle att göra fadren en fråga; lade denne fingret på munnen och hviskade: Vänta till sedan. Då ändtligen den siste af gästerna åkte ut från gården; sade Claus till Daniel: Jag tror att du gör bäst i att stryka ett streck öfver den saken; min gossel Adelgunda och du passa icke för hvarandra: Hon har således gifvit mig afslag? utbrast Daniel med ömklig stämma. Hon är så öfverspänd och full med romangriller; sade Claus med den likgiltigaste ton; i det han tände sin pipa och lade benen upp i soffan; pHon är vackerl svarade Daniel. Hon är en liten inbilsk och enfaldig tossar; påstod Claus. Hon är skön! suckade Daniel. Det må vara, svarade Claus. Jag säger ju icke heller; att du är blind; blott att du är döf. Dagen derpå reste Daniel till rekrytskolan i Köpenhamn;