lade om kärlek och två lyckliga älskande. Det följde derföre af sig rjelf; att öfverstens stodo främst på listan bland dem som voro bjudna till Claus Prytz. Om middagen, innan gästerna kommo; gick Daniel in till sin far, stängde dörren noga efter sig och yppade för honom; efter en lämplig, högtidlig inledning, att han från sin tidigaste barndom älskat Adelgunda; att han omöjligt kunde lefva utan henne och att det derföre vore alldeles nödvändigt, att Claus ännu i afton förkunnade detta för öfversten och både honom om hans dotters hand; Claus hörde med vanligt tålämod på sonens långa utveckling; han satt och smålog och smällde med locket på sin sjöskumspipa; då han trodde att Daniel talat sig trött; försökte han framkomma med några små invändningar, men han blef vederlagd, fann: sig dervid; och lofvade att föra saken å bane; så snart han såge passande läglighet: dertill: i Adelgunda hade i Daniels tycke aldrig varit så vacker som denna afton: Det. var visst flera som delade hans smak, ty från det ögonblick; hon inträdde; var hon så till sägandes medelpunkten för de unga herrarnes blickar; man trängdes kring henne och visade henne en hyllning; söm icke var mindre smickrande för det den yttrade sig i så få ord. Hon hade en strålande blick; ett förtrollande leende; en helsning till hvar och en; hon lekte med sina känslor, som ett barn leker med en knif; utan att ana; huru lätt den sårar; Det var på denna valplats hon var van att-kämpa; i det hon smålog åt sina offer; och uppsökte nya; och jänkte som Brennus; vx victis!