Dagens Nyheter – 17 september 1867, sida 2

EN FÖRNÄM MAN. (En berättelse från sista krigstiden i Danmark.) Af CariIT ETLAR. Claus Prytz är väl nu inemot sextio år; men han har ett så outtömligt godt lynne; en så lefnadsfrick humor, och en benägenhet att se allt från den ljusa och särskildt den lustiga sidan, att han skämmer ut mången tjugoåring. Han har förut varit handlande, men sedan han drog sig från affärerna, bor han ensam på herrgården; spelar om lördagen whist med arrendatorn och öfversten, spatserar i vackert väder; med pipan i munnen och en gammal surmulen pudel efter sig; och tycker mycket om ett litet samspråk med de bönder; han träffar under vägen. Hans ende son skulle studera; Bara vi kunde få en dugtig prest af honom; sade hans hustru; när de om aftonen sutto tillsammans och gjorde upp framtidsplaner; Jag vet ingenting, som skulle glädja mig så som att se den gossen för altaret i svart rock. Bara vi kunde få honom till en dugtig karl; svarade Claus Prytz, så finge för min del hans rock vara svart eller röd, — Ja; det ena förskjuter icke det andra., — Det gör det ickes; svarade Claus, men vi kunna blott uppöstra: honom till det ena; och sedan låta vår Herre sörja för återstoden.s — Sonen blef emellertid icke prest, han hade ej lust för studier och ville heldre bli handlande; derföre satte Claus honom i bod i satadea; Modren upplefde likväl icke denna missräkning; ty hon hade dött året förut: I december 1863 kallades hennes 804 till krigstjenst. Innan han begaf sig till Köpenhamn;