Dagens Nyheter – 14 september 1867, sida 2

Landshöfdingen och lösdrifvaren, I förstugan till landskansliet i Göteborg satt 1826 eller 1827 på en stenbänk, som berättas förr hafva funnits inne i rummen och tjenat Karl 10 Gustaf till dödsläger; en ljus pojke — kunde vara så der omkring 50 år eller något deröfver, ful; trasig, nykter och argsint: Det var en fähund till lösdrifvare. Ena benet slank icke så qvickt med som det andra, då han med hatten på sned; knölpåken i näfven och en liten påse på ryggen dängde framåt på de bohusländska gångstigarne för att bettla. Hvar han kom var han dock temmeligen välkommen, ty han hade mycket att berätta om slagst vid Lepsick, och om de kanalje fransoserna och den der hejaren Cardell och sen om den rare skråfkarlen Edenhbjelm; för siln, tillade han ofta vid sin panegyrik öfver den sistnämnde; för sil det var just han som kommenderade de batterier, gom gjorde susen på Hallethor, han var då bara major då; den der skråfkarlen. Endast på Tjörn var den stackaren mindre välkommen, enär han; för att finna genvägar emellan dess många spridda byar och gårdar; öfvade det slemma dådet att krafla sig öfver stengärdesgårdarne, hvarvid esomoftast nedrasade en mängd sten, som det aldrig föll honom in att lägga till rätta igen, och hvilket i sin ordning hade till följd att kossorna och griskultingarne följde Leipzigerslagets sagoberättare hack i häl efter in i potatislandena och bönåkrarne. Man öfversåg dock med hans ofog, till dess ban slutligen öfvade detsamma på en nämndemans hank och störs. Då blef göken