Dagens Nyheter – 13 september 1867, sida 3

natten gått förbi Göksholm; ämnande sig i båt fara öfver Hjelmaren till norra sidan, och att de då hade mött herr Magnus; som med en skara fångar dragit till slottet: Af ett par ord, som fälldes, hade de dragit oråd och begifvit sig öfver till den lilla holmen och der funnit Engelbrekts lik. De hade då skyndsamt begifvit sig ut i socknen och skickat bud till kyrkan; hvars klockor började ringa; och då hade allmogen samlat sig och hemtat liket: Vägen var alldeles fylld af bönder och Herrman red fot för fot efter tåget vid den gamle bondens sida: I Mellösa kyrka nedsattes liket: Och här gick Herrman fram och lyftade bårklädet och såg såren efter de många pilarne och det sönderkrossade hufvudet: Vi våga ej försöket att skildra hans smärta: I stam förtviflan och med tårlöra ögon stod han länge och stirrade på den liflösa kroppen; utan att kunna reda för sig; huruvida det som han såg var dröm eller verklighet: Då hörde han en vänlig stämma hviska sitt namn och han vände sig om. Biskop Thomas stod framför honom: — Mod, unge man! — sade biskopen med tårar i ögonen — vid liket af honom; som aldrig hade en tanke utan för sitt land; vid hans lik få vi icke försjunka i bragdlös sorg: Upp; upp; Herrman till kamp och strid. Nu behöfvas män; om någonsin! Och den fromme biskopen gick fram och bredde åter duken öfver den käre bortgångne, och tårarna ur hans ögon: glittrade som perlor mot det mörka klädet: Biskopens ord väckte åter Herrman till lif: