Dagens Nyheter – 13 september 1867, sida 2

son stående i framstammen, och han stärktes deraf i sin förmodan om inbjudningen till Göksholm. I detsamma tog båten törn mot land och Magnus Bengtsson sprang fram rot Engelbrekt. Men han svängde en yxa i handen och hans ögon brunno: — Skall jag få vara med fred i riket för din skald? — sporde han med yttersta häftighet: — Din fader var hos mig i går — genmälte Engelbrekt — och jag menar; att han hafver berättat dig; om den frid vi slöto med hvarandra: Den vilde Magnus svarade med ett hugg af sin yxa; men Engelbrekt höll upp sin krycka; så att hugget träffade denna; dock afhöggos trenne af Engelbrekts fingrar: Men öfver hela Engelbrekts väsende hvilade i denna stund ett så högtidligt lugn; och ur hans öga blickade en sådan höghet; att mördaren för ett ögonblick bragtes ur fattningen och dröjde; innan han lyftade yxan till sitt andra hugg: Då vände sig Engelbrekt om för att se efter sina svenner; men han såg dem icke; blott sin bleka hustru skådade han ett stycke ifrån sig: Hon hade fallit till marken, tillintetgjord af fasa och dödsångest: Det var det sista; som hans blick skådade: Befriad från förtrollningen af hjeltens blick, höjde Magnus åter sin yxa; och hugget träffade Engelbrekt bakifrån i halsen; Ett tredje krossade hjelteng hufvudskål, så att bjernan rann ut: Engelbrekt föll; och med vilddjurslik grymhet krossade den vilde Magnus hans sönder