Dagens Nyheter – 13 september 1867, sida 2

holms slott reste sitt torn mot himlen; en liten holme, skild från den nämnda halfön genom ett smalt sund. Engelbrekt vågade icke utsätta sig för nattkylan utan beslöt att lägga i land vid denna holme; för att der göra upp eld och vid densamma afbida morgonen. Båtarne lade till och snart flammade en eld från holmen, vid hvilken Engelbrekt satte sig. Hans hustru satte sig vid hans sida, oroligt spanande i hans ansigte; för att af uttrycket se, huru färden bekommit honom: — Väl; hustru — sade Engelbrekt fattande hennes hand och gissande till hennes tankar — sjöluften har gjort mig godt; men mina tankar sväfva dit upp, dit redan så mången vän gått före mig. Och deruppe tindrade stjernorna så meningsfullt; medan vågorna slogo mot strand; liksom ville de sjunga det förgängligas saga; såsom en begynnelse eller en motsats till det eviga lif, hvarom himmelens gyllene runor talade: En stund förflöt utan att något ord vexlades: Då hördes årslag på afstånd; och en af svennerna kom fram oeh omtalade; att en båt syntes komma från Göksholmslandet: — Det är bud från herr Bengt — sade Engelbrekt vänligt leende — han vill visa mig vänskap och föra mig till Göksholm öfver natten. Jag kan dock ej för krankdomens skuld taga hans bjudning emot: Gå dock ned till stranden och visa dem bästa landningsstället. Svennen gick; och Engelbrekt lät sjelf hjelpa sig upp samt gick på sina kryckor ned emot stranden. Nedkommen var båten så nära; att Engelbrekt tydligt kunde urskilja Magnus Bengts