Dagens Nyheter – 12 september 1867, sida 2

Men jag tackar Gud och Sanct Erik för denna stund af lycka; just i grafvens port.:, Kanske skola vi inom kort återse hvarandra; för att aldrig mera skiljas. .:; Nu reste sig Kerstin och kysste krampaktigt silfverkedjan, Men hennes panna var klar och fri; och hennes blick strålade i ljus: Hon smög sagta fram till sin fader och hängde med lätt hand kedjan om hans hals: — Nu hafva vi segrat; fader, — sade hon och knäföll framför bonom — nu har du din dotter Kerstin åter; förlåt mig; förlåt mig att jag varit så länge borta från dig, men jag har sökt din kedja och din båge, som jag en gång för länge; länge sedan tog ifrån dig::;. nu, nu skall lyckan återvända; fade:; och du blifva rike Belgsting igen; och männen skola ära dig som fordom: — Ja; ja, du har rätt; Kerstin — stammade fadren och hans stämma var mera svag, så väl af förrinnande lifskraft som af öfverväldigande rörelse — ja; lyckan har kommit åter med Engelbrekt och dig; .. Gud vare mig nådig! — Cecilia! — hviskade Kerstin sagta i hans öra; och Engelbrekt upprepade ordet: Mannen ryckte krampaktigt till och hans ögon slötö sig. Ena stund var det så tyst, att man kunde trott, det hans ande redan lemnat kroppshyddan. Men så slog han åter upp ögat; och ett förklaradt sken strålade ur bams anlete; — Helsa Cecilia, att jag förlåtit henne! — sade han med klar röst: Derpå drog han med stadig hand ut pilen och såg på den skarpa blodfärgade spetsen; kistade. den derpå ifrån sig och fattade med exta handen Engelbrekt med den andra Kerstin.