Dagens Nyheter – 12 september 1867, sida 2

till golfvet; om icke Engelbrekt hunnit fram och med sin ena arm fattat honom om lifvet. Han tillsade en förbigående sven att genast tillkalla brodern samt oförtöfradt skynda efter pater Gislo, en munk från klostret i staden; som var bekant för sina insigter i läkarevetenskapen; Nils Engelbrektsson kom omedelbart derefter och stämde åter blodflödet genom att anbringa den afkastade bindeln. Derpå skyndade Engelbrekt ut; sedan han anförtrott trotjenaren i broderns vård: — Tag dig till vara för Albrekt; husbonde — ropade Ulf efter honom, just som han gick öfver tröskeln. Förstämd stannade Engelbrekt framför sin häst; på hvilken han varsamt upplyftades af de båda bergsmännen. Bakom bhöllo ett par äldre svenner, hvilka skulle följa till båtstaden och sedan taga Engelbrekts häst med sig samt rida efter de öfrige svennerna. Desse hade redan lemnat slottet för att rida norr om Hjelmaren till det vid densammas ödsligaste ända belägna Rosvik; som tillhörde Engelbrekts pålitlige van; Uplandslagmannen Nils Gustafsson; Engelbrekts hustru satt också redan till häst: — Jag väntar, att Herrman Berman från Warberg skall komma hit till slottet i dag — sade Engelbrekt, när han kommit till rätta i sadeln. — Helsen honom från mig och sägen honom; att han månde träffa mig i Stockholm. Dragen I uppåt hembygden; såsom I väl månden göra; innan jag kommer åter, så helsen Kopparberget från mig och tänken uppå, hvad vi talades vid i går. Vill Gud; så månde jag komma snart efter! i(Forts.) —— LV