Dagens Nyheter – 11 september 1867, sida 3

holm. Riddarens blick var skam; och man visste ej rätt, om det var hat eller skrymtan som glödde i den; — att han icke kom som uppriktig vän, det tyckte sig enhvar kuana se. — På eder lejd kommer jag; Engelbrekt — sade han — för att spörja, eder till, om jag månde vara med fred i riket för eder? — Det spörjsmålet är icke svårt att besvara — yttrade Engelbrekt i det han med möda reste sig upp — hvarje ärlig svensk man lefve med fred i Sverges rike: ; — I veten dock; att fejd råder mellan mig och eder! -Jag vet det::: och jag vill säga; som så; att på mig skall det icke ankomma, om den fejden icke tager slut! s Riddaren blef het och svarade med häftighet. Men det låg något så tilltalande i hela hans uppträdande, och isynnerhet var detta öppna språk; om ock bittert och stödjande sig på en oriktig uppfattning, dock så öfverensstämmande med Engelbrekts lynne; att sjelfva denna hältighet gjorde. honom riddaren bevågen. Sedan de länge samtalat om anledningarne till fejden dem emellan; sade slutligen riddaren: i — Om I hafven rätt eller jag, det månde vi båda icke kunna afgöra; utan är det min önskan att hänskjuta saken till rådet! — Viljen I så göra; herr Bengt — utbrast Engelbrekt; tydligen angenämt öfverraskad — så handlen I som en ärlig svensk riddare. Af mig skolen I ieke röna något ondt! Tvenne bref uppsattes nu om den förlikning; som blifvit ingången, och hvars vilkor voro: att ömsesidig frid skulle råda; så att ingen gjorde den andra skada; tills de kommit till