Dagens Nyheter – 11 september 1867, sida 3

— Jag sjunger min gamla visa — genmilte Kettil — så länge vi få behålla dig; Engelbrekt, skall allt gå bra; men komma våra herrar till regementet ensamt, så skola de förfuska alltsammans; och då ve oss bönder! — Men derutinnan faren I vill, både du och alla de andra — tog Engelbrekt uti med värma — äfven jag sjunger min gamla visa; att fäderns Gud skall beskydda vårt land; och hvilka män han månde utvälja till sina. redskap, det kan ingen af 0ss veta; eftersom vi icke kunna intränga i hans rådsslut. Och tro mig; han använder sitt redskap; så länge han finner det godt; och sedan tager han det bort och väljer ett annat. Har jag med eder och allmogens bjelp förmått något uträtta, så är det icke vårt verk; utan Guds och Sanct Erik konungs; och derföre skolen I se och de; som lefva efter ozs; att hvarje tid skall hafva sin man! Samtalet fick en anstrykning af bögtidlighet; som ingen af de närvarande sökte att häfva, och ju mera Engelbrekt talade och utvecklade hvad han velat och hvad som enligt hans mening borde ske, för att det verk; som de gemensamt påbörjat; måtte nå en önsklig fullbordan, desto mer hänfördes alla af hans ord. Och när sedan denne man, hvars makt kunde förliknas vid en konungs; uttalade sin fromma önskan att snart få lemna sin höghet och återvända till sitt undangömda berg och kopparröken från sin hytta, så var det icke mer om; än att de gamle männen fallit till bans fötter. Sålunda förflöt eftermiddagen; och ljus tändes i salen: Då smattrade åter hornen vid porttornet; och en stund derefter inträdde den höge och mörke riddar Bengt Stensson från Göks