Dagens Nyheter – 11 september 1867, sida 2

Tidigt på eftermiddagen anlände Engelbrekt till Orebro och emottogs af sin husfru och sin broder Nils Engelbrektsson, hvilken under hans frånvaro haft befallningea på slottet: Han kände sig bättre; än han vågat hoppas och tillryggalade med tillbjelp af tvenne kryckor utan synbar svårighet vandringen uppför slottstrapporna; — en omständighet som gladde gamle Ulf; hvilken litet emellan påstod, att nu skulle husbonden nog snart återkomma till krafter: Men de hemmavarande; som icke sett honom sedan han drog ut till Arboga i januari frisk och stark; de kunde knappt återhålla sina tårar; och den milda husmodern ansträngde sig för att bibehålla en uppsyn, som icke allt för mycket skulle bedröfva hennes herre och man, hvilken älskade att se glada och kraftfulla anleten omkring sig: Uppe i slottssalen lemnade hon Engelbrekt ett bref; som kommit samma dag på morgonen. Det var från rådet: Bud och bref hade kommit från Hans Kröpelin — som äfven sedan konungen tagit ifrån honom Stockholms slott fortfor att troget tjena honom — att han jemte en annan dansk riddare ville möta det svenska rådet i Wadstena vid pingsttiden (som detta år inföll den 27 maj), och härom ville rådet öfverlägga tillsammans med Engelbrekt. — Så får du dock icke behålla mig länge, hustru — sade Engelbrekt leende; i det han lade det genomlästa brefvet ifrån sig — redan i morgon måste jag draga härifrån till Stockholm: — Bå följer jag med dig — svarade hon; och hennes öga blickade så beslutsamt på mannen — nu tränger du till qvinnovård; och jag