Dagens Nyheter – 11 september 1867, sida 2

der en yfvig gran. Det var så lugnt och stilla omkring honom och en helgdagsfrid utbredde sig äfven öfver hans hjerta. Han såg klarare än någonsin framför sig sitt förflutna lif med alla dess mörka skuggor, och en suck stal sig fram ur hans bröst. Då; liksom för att sammanknyta hägringen ur det förflutna med verkligheten; såg han Engelbrekts ansigte der nere på sjön. Det var blekt och aftärdt; men de allvarliga dragen voro så fridfulla och blida, och för betraktarens sinne var det som om solen brutit fram och skingrat skuggorna eller trängt dem tillbaka till taflans bakgrund; medan de närmast gångna åren med deras försakelser; deras mödor och strider och deras herrliga frukt lågo der; som ett gyllene åkerfält, när vinden sagta far fram deröfver en solig sommarqväll och vaggar de fullmogna axen. Det kära hufvudet hvilade mot knäet af en gammal man med isgrått skägg; som satt i bakstammen af en liten båt; hvilken med kraftiga årtag drefs fram öfver den spegelblanka sjön. Belgsting sprang upp och satte handen för ögonen. Synen utöfvade på honom ett öfverväldigande intryck... Han ville ropa; men hans tunga förvägrade honom sin tjenst, han ville kasta sig ut i sjön och simmande nå den förbiglidande farkosten; men han stod som tillintetgjord. Blott ett otydbart ljud bröt fram öfver hans läppar, och klara tårar perlade utför hans väderbitna kind. Försjunkan i åskådningen af denna syn; hörde han icke; huru det prasslade i träden bakom honom; oci märkte icke; att hans dotter sprang upp dervid; som om hon berörts af en hemlig kraft; hvars maktspråk hop med eller mot sin vilja måste lyda.