Dagens Nyheter – 10 september 1867, sida 3

fört belägringshären; medan Engelbrekt dragit nedåt Skåne och ingått stillestånd med de skånska herrarne på samma vilkor som 1434 om hösten. Efter sin återkomst från Skåne och sedan han lemnat slottet åt den nämnde lagmannen; hade Engelbrekt dragit norrut: Belgsting gick också norrut; och både Halmstad och Warberg faun han i svenska händer. Det var en aftonstund; som Belgsting nalkades det senare. Han hade numera; då han ieke behöfde frukta Bengt Stensson och hans utskickade; upphört att vandra om nätterna. Trött af dagens vandring slog han sig ned vid en sten och hans dotter satt vid hans fötter, lutande hufvudet mot hans knä. Ljumma viadar kommo--från land och summo genom skogen utöfver hafvet; som utbredde sig i qvällgolens glans för hans öga. Medan han så satt försjunken i åskådande; till sitt inre en helt annan; än hvad han fordöm var; då öfvermåttet af kraft och styrka knappt tillät honom att tygla sina häftiga lidelser; såg han en ryttare köräma utefter vägen, som slingrade sig fram nedanför foten af den kulle; der han slagit sig ned. Ryttaren tycktes äfven hafva märkt honom och sprängde hastigt uppför kullen: Det var Herrman Berman; De helsade hvarandra med glädje; men Herrman kunde icke underlåta att märka den förändring; som Belgsting. undergått; och tillsporde7 honom derom: — Min färd är en pilgrimsfärd — blef svaret — och gifve Gud och BSanct Erik, att jag kunde vandra den rätt med en pilgrims sinne. Jag har följt Engelbrekt i spåren allt från Söderköping och hit; men allt så har han dragit