Hans. Han drog Herrman något åt sidan; och i det han med feberaktig häftighet fattade hans hand; sporde han: — Sägen mig; Herrman,; hvar hafven I fått denna ring? — Af min fader! — svarade Herrman och sökte åter dölja den dyrbara klenoden, men hejdades af den besynnerliga rörelsen hos grefven; hvilken tryckte sitt hufvud mot sina händer och stod några ögonblick utan att kunna säga ett ord; — Richissa; arma Richissal — hviskade han derefter djupt rörd — hvad ditt hjerta månde hafva lidit .:: I ären då Johans och Richissas son; Herrman! — Jag är det — svarade Herrman; gripen af sorg äfven han vid tanken på sin fader och moder och den förfärliga kamp; de haft att genomgå i lifvet. — Ringen här lemnade min fader åt Engelbrekt att gifva mig, sedan han dragit ut till det heliga landet! — Ringen är en klenod inom min slägt — återtog grefven — och kan icke bäras af någon utom densamma utan att vålla bans död, eådan är sägnen. Den har suttit på min hand och jag gaf den åt din fader en gång, då han utförde en handling; som gjorde honom värdig att erkännas som min frände; som han dessutom var genom sitt giftermål med Richissa, Så äro ock vi fränder; Herrman . :.! Grefven utbredde med en rörelse, som han ej kunde kufva; sina armar och tryckte Herrman till sitt bröst; — Och du är värd, att grefve Hans inför verlden erkänner dig som sådan! — tillade ( grefven med fastbet;: