ovärdig riddarekedjan; Magnus Bengtsson — hördes en djup stämma straxt bakom honom: Magnus skälfde till; Det var grefve Hans som tilltalat honom: Han ville fly, men en jernhand fattade hans; och höll honom som i ett skrufstäd: Grefve Hans hade; i det han uttalade de mördande orden; störtat fram till Herrman; och kom i yttersta stund för att rädda honom från att halka ned i sjön; hvilken gick öppen närmast stranden; Grefven fattade honom i benen och drog honom varsamt upp, tills han kunde fatta honom om midjan, då han till sin stora glädje märkte; att Herrman sjelf med tillhjelp af sin högra hand reste sig på knä. Ogonblicket derefter stod han upprätt framför grefven och de båda andra; Han var blek och dolken satt ännu i hans bröst; men straxt vid dolkskaftet hängde på en guldkedja en ring; hvars dyrbara sten blixtrade emot grefven: Dolkspetsen hade rispat upp klädet; innan den bet sig in i fastare delar. Det är svårt att säga, om det var ringen eller dolkskaftet; som mera fästade grefvens uppmärksamhet vid sig. Men Herrman fattade med säker hand den senare och ryckte upp dolken samt kastade den till den förvånade mördarens fötter: — Der bhalven I edert mordvapen; Magnus Bengtsson — sade han — och tacken Gads moder, att jag blef så illa sårad på muren framför Nyköping, att jag ännu måste bära en lädergördel under lifrocken! Men ringen, som ännu glänste på Herrmans bröst, tycktes besitta en förborgad kraft; att döma af det välde; som den utöfrade på grefve