— Så hafven I dertill det yppersta tillfälle i afton; grefve — framhvästeMagnus Bengtsson; hvilken icke längre kunde beherrska sin harm öfver hvad som tilldragit sig inför hans ögon; ankom för att likkom håna honom och sönderslita hans planer i hans bjertas innersta. I detsamma hördes hastiga steg närma sig upp ifrån trädgården; och snart visade sig riddar Bengt och herr Carl Knutsson. oo Här träffar jag eder då, grefve Hans — utropade den förre, plötsligt stannande när han fick se sin son och Herrman samt sin för detta fånge i en så oförklarlig sammanställning; men han tillade helt obesväradt — nu trådes dansen som bäst på höganlofts bro, och jag släpper eder icke med mindre; grefve, än att vi dricka tvemännings för en dans mellan eder dotter och min son :;.:; — Hafren tack genmälte grefven högtidligt — men den dansen lärer aldrig komma att dansas! — Hvad sägen I grefvel — afbröt riddaren med en ton, som tillkännagaf buru djupt grefvens svar träffat. — I lären dock ej vilja bryta edert högtidligt gifoa ord. — Mitt ord till en ärlig man; riddare eller icke; bryter jag aldrig; månde det ock kosta mitt lif — svarade grefve Hans cch blickade så stolt på den bestörte riddaren — men det vore vanära att hålla sitt ord till en stigman eller stigmans like, som vunnit det under larfyen af en riddare. I veten bist sjelf, riddar Bengt; huru mina ord skola tolkas, och eder son vet det ännu bättre. (Forts.)