Dagens Nyheter – 9 september 1867, sida 2

att jag gifver dig tid dertill, ty mitt hufvud brinner och jag borde kanske heller hafva stött ned dig som en hund: Herrman sprang åt sidan och hann med knapp nöd få sitt svärd draget för att värja sig. Han var dock en mästare uti att sköta svärdet och hade derutinnan få sina likar; häfdande deruti sina uppfostrares ära både Engelbrekt och Johannes. Väl var han ännu något matt efter sitt sår, och väl hade icke ett ridderligt sinne velat mana till envig under så olika förhållanden, då striden måste blifva ojemn och efter all mensklig beräkning utfalla till den starkares fördel; men hans skicklighet uppvägde den bristande kraften; måhända nu mer än ett skäl till angriparens stora harm: — Som riddarelike talen I lika litet nu, som när vi sist. möttes;. Magnus Bengtsson; dock skolen I få eder vilja fram — genmälde Herrman och besvarade huggen; hvilka föllo skarpa och tunga; men utan att kunna tillfoga någen skada: Synbarligen bemödade sig Herrman att genom en skicklig vändning slå svärdet ur sia motståndares band och sålunda afväpna honom; men detta lyckades icke: TI stället började han i sin ordning gå anfallsvis till väga och tvang Magnus att draga sig tillbaka steg för steg; tills han slutligen fastnade med sin sporre i en trädgren, som blåst ned och frusit fast vid marken. Herrman sänkte genast sitt svärd och afbidade stridens fortsättning, sedan riddaren hunnit resa sig; och hans tankar voro så upp: tagna af stridens mål; så väl det närmare som det fjärmare; att han icke märkte; huru tvenne rörliga skuggor gledo öfrer platsen vid hans