Dagens Nyheter – 9 september 1867, sida 2

lemna Engelbrekt sjelf svaret. Och dermed — tillade han efter ett kort uppehåll — månde glädjen återvända i min sal;::: till dans, till dans; stolts riddare och jungfrur! Allt för länge har detta afbrott varat! Sedan han sagt detta; vände herr Bengt Herrman ryggen och aflägsnade sig inåt ett angränsande rum; gifvande med :detsamma tecken åt en skara musikanter, både bombaree och basunares; som befunno sig i ett hörn af salen, att spela upp. Ogonblickligt efterkoms befallningen; och det blef en rörelse i salen; som ypperligt bidrog att lugna de upprörda sinnena och återföra jemnvigten: Snart såg man ock en skara unga herrar och stolts jungfrur träda in i salen par efter par för att tråda dansen. Härunder ; hade Magnus Bengtsson nalkats Herrman, och just som dansen skulle begynna; hväste han i dennes öra: — I trädgården efter dansens slut! — . Derpå skyndade han bort och började dansen af hjertans. eller måhända rättare förtviflans lust: Herrman stod en stund och såg derpå; men henne, som han helst ville se, såg han icke: Hon befann sig i frustugan och hade vägrat så. väl herr. Magnus som alla andra att deltaga i dansen. Men till slut blef rummet för. qvaft och glädjen derinne för pinsam för Herrmans sinne. Han skyndade ut och ned i trädgården. Grefve Hans, som icke upphört att samtala med. Belgsting; nalkades också dörren och drog den senare med sig. Straxt utanför dörren stod Elof; som följde tätt efter. Belgsting; och ett ögonblick; när ingen af riddar Bengts svenner syntes i gången; hviskade han;