Dagens Nyheter – 7 september 1867, sida 3

rädde Belgsting in i salen. Var uppmärksamheten förut spänd; så nådde den nu sin höjd. Gästerna närmade sig allt mer och slöto en halfkrets omkring hufvudpersonerna. Få ingen, med undantag af riddar Bengt, gjorde dock mannens uppträdande ett sådant intryck; som på grefve Hans. Hela hans själ tycktes sammantränga sig i den blick; som han fästade på mannen; och utan att gifva akt på de omgifvande tog han häftigt ett par steg fram och utropade: — Erik Bildstein! Denne såg upp och kastade en förvånad och frågande blick på grefven; men ett flygtigt leende som följde derpå visade; att också han kände grefve Hans. Så förgingo några ögonblick; hvarunder riddar Bengt hann hemta sig något från sin bestörtning. Blixtsnabbt uppfattade han sin ställning och fann tydligt, att om han ock skulle hafva kunnat och vågat trotsa Engelbrekt och dennes man, Herrman Berman; så skulle han sjelf afskära alla sin lyckas sista trådar, om han stötte sig med grefve Hans, — Denne man — sade han derför och antog ett förvånadt utseende, och den vrede, som han dervid icke lyckades fullkomligt kufva; tjenade ait gifva en vacker färg åt det hela — denne man känner jag icke ;.: han är icke min fångel — Kännen J mig icke; riddar Bengt? — sporde Belgsting med uttryck som tydligt tillkännagaf det djupaste och mest förkrossande förakt — Dock var det icke längesedan vi talades vid just i denna sal; fast jag då stod inför eder i kedjor.