Dagens Nyheter – 7 september 1867, sida 3

tankar han fattat om den unge mannen; kunde man icke af något uttryck i hans ansigte utleta. Blott vid ett tillfälle; då den sköna gref vedotterns öga tycktes söka Herrmar; men plötsligt vändes bort; när det mötte marskens, drog en skugga öfver dennes vackra drag. Afven Magnus Bengtsson tycktes märka; huru grefvedotterns öga nu brann af en ovanlig glane, och han slungade en förgryramad utmanande blick mot Herrman Berman, som väl råg den, men knappast tycktes vilja lägga märke dertill. Då inträdde slottsfogden och straxt efter honom en reslig; starkt byggd bonde, och allas blickar vändes åter på riddar Bengt. — Här hbafven I fåvgen, strävge riddare — stammade den rödmosige fogden, kvappast vågande att se upp — huru han kommit i den andres ställe, månde han sjelf göra reda för, — Elof — utropade riddaren — du min trogne sven. — Trogen har jag väl varit — svarade Elof — men icke mera, än att jag hållit min tro till Belgsting och Engelbrekt. Han ville derpå börja redogöra för hvad han gjort med afseende på riddarens fånge, men afbröts af riddaren, som af lätt begripliga skäl icke ville, mer än som skett, att denna sak skulle vidröras. Han sporde derför barskt: — Säg mig, Elof; så vidt du vet det; hvem har fört i miit torn den man, som du räddat? — Det vet jag väl — svarade Elof utan betänkande — det hafva din skrifvare Mårten och långa Magnus! (Forts.)