Dagens Nyheter – 7 september 1867, sida 2

Der borta bland fruntimren voro flera af de yngre herrarne och äfven marsken sjelf; men hvad som fästade grefvensuppmärksamhet var herr Magnus; som nalkats hans dotter och utan att låtsa se den likgiltighet eller måhända rättare den ovilja; som lågade ur hennes blick och darrade på hennes läpp; tycktes vilja qväfva henne under ett flöde af mer eller mindre lyckadt skämt: Riddar Bengt nalkades derunder och tycktes oförmärkt gifva ett tecken åt marsken; såsom Carl Knutsson fortfarande kallades äfven sedan han blifvit vald till rikshöfvidsman; Man såg också derefter den senare så småningom lemna denna sida af rummet och nalkas grefve Hans, med hvilken han började ett lifligt samtal; Afven biskop Thomas deltog deri och snart derpå; liksom af en händelse, till. stötte riddar Bengt: — Gladare gästabud vet jag mig icke hafva bevistat på år och dag; riddar Bengt — sade herr Carl med en vänlig blick till den strålande värden — så förnöjde synas alla vara; och skämtet och skrattet der borta och i frustugan tala bäst för mina ord; Det var ett skallande skratt från herr Magnus; som öfverröstade alla i salen; hvilket tycktes gifva anledning till de sista orden: -Också har jag, så vidt jag vet; mycken anledning till glädje — svarade riddaren — jag menar, grefve Hans; att i afton I skolen infria edert ord oeh vi få dricka en välgångsbägare för min son och eder dotter! En dödlig blekhet spred sig öfver grefvens stolta och ädla drag: . — Den saken förhöjer glädjen — inföll herr Carl och slog sina händer samman — och -vill