Dagens Nyheter – 7 september 1867, sida 2

Grefva Hans följde med en viss oro alla sin dotters rörelser; och det högtidliga allvaret som låg utbredt öfver hans ansigte skiftade i vemod; hvar .gång han såg elden i sin dotters stora blixtrande öga. Sådan som nu hade han sett henne en gång förr, det var den minnesvärda Eriksmessodagen på Kopparberget;då hon förde ett förtvifladt beslut igenom. .Derför gjorde hennes fasta blick och bleka kind ett öroväckande intryck på honom; Det var som om lif och eld plötsligt tändts i ögat på en marmorstod, det var som en blixt belyst ett vinterfält. Vid middagstiden kommo allt flera gäster både qvinliga ooh manliga och sist rikehöfvidsmannen Carl Knutsson; åtföljd af många riddare och bland dem äfven herr Magnus Bengtssons Biskop Thomas från Strengnäs hade ock infunnit sig; och äfven mot honom; som var en uppenbar Engelbrektsvän; visade riddar Bengt en förekommande artighet: — I dragen bort ur riket, såsom det blifvit mig sagdt — yttrade biskopen vid ett tillfälle till grefve Hans: — Ja — svarade grefven helt kort: — Väl icke för alltid dock? — Nej; nej... jag kommer väl åter, men jag har mycket att ordna efter min fränka, fru Richissa; som dog hösten sistliden : :. — I hafven alltså icke full visshet med eder sjelf härutinnan — inföll biskopen. — Jag må väl säga det — svarade grefven som med ens fästade blicken på f:untimren i andra ändan af rummet — jag må väl säga det till eder; biskop Thomas::: jag hänger fast vid konung Erik; med honom kommer jag, eller ock icke: