Dagens Nyheter – 5 september 1867, sida 3

— Hvad så rikshöfvidemannen bjuder eller icke — återtog Engelbrekt med en genomträngande blick på herr Bengt — så är mitt bud till der åtta dagar gammalt; riddare, och edra svennuer måsten I skicka mig; hvar så I icke viljen; att jag skall taga eder för fiende till riket! Med dessa ord vände Engelbrekt den mörke riddaren ryggen, tryckte Carl Knutssons band och aflägsnade sig med sitt följe: —— VILI. Gästabudet på Telje slott. Det var en mörk februarinatt; då en ensam vandrare mnalkades Telje slott: Mannen var stor och stark och bar på ryggen en tung börda; men detta oaktadt gick han med raska steg framåt. När han kommit fram till vindbron, stannade han och såg sig försigtigt om åt alla sidor: I slottet var det alldeles mörkt, endast ur porttornet lyste en matt ljusstrimma. Viadbron var icke uppdragen, sannolikt hade någon nyss ridit deröfver. Mannen nedlade hastigt sin börda och kastade sig ned på marken samt kröp utefter muren ned under bron. Der stannade han och det lät som om han med något hvasst verktyg arbetat i brostockarna. Efter en stund visade han sig åter och ryckte liksom pröfvande i kedjorna hvilka tjenade att uppdraga bron. Dessa gåfvo efter; men då släppte han dem genast och kände noga efter med handen; att ingen bräcka skulle märkas på brostockarna.