Dagens Nyheter – 5 september 1867, sida 2

sammankallat ett sådant, och hvad som skett, kan på blifrande möten bekräftas. Med blickar; som skiftade mellan förvåning och beundran; hörde herrarne den ädle; högsinte mannens tal; Lifligast var uttrycket i Carl Knutssons sköna anlete. Han tog ofrivilligt ett steg tillbaka; som om han velat sjelf bereda rum för en storhet; hvilken han i hänryckningens första ögonblick ville vara den förste att underordna sig: Men hvarken han eller någon annan af herrarne, ej heller de utsände från borgerskapet kunde på en lång stund komma sig före med ett ord: — Sanna äro dina ord; Engelbrekt — bör. jade slutligen den borgmästare som nyss talat; en gammal man med silfverhvita lockar kring ett välbildadt anlete — men sådan är vår mening här i Stockholm; och vi tro att den delas af all riksens allmoge; att du Engelbrekt skall vara riksens höfvidsman; dig känna vi; med dig hafva vi en gång drifvit de grymme fogdarne ur riket; med dig vilja vi lefva och dö; Hölls icke för några veckor sedan en dag i Arboga; der valet kunnat ske all argan list förutan? Då hade vi haft dig att stå riket före; dig som vi alla älska och vilja våga lif och blod för: Skall herrarnes vilja gälla och valet, som de gjort; ega bestånd; hvem går oss då i borgen för att lag och rätt skall råda och icke herregunst och godtycke? — Det gör jag — utropade Engelbrekt med en glödande blick och med utsträckta händer — för Sverges rike vill jag lefva och dö, så höre -mig Gud och Sanct Brik konung! Åter blef det tyst i salen; men nu tog Carl Knutsson till orda;