Dagens Nyheter – 4 september 1867, sida 3

hafva Engelbrekt till rikshöfvidsman, och att det gjorda valet var olagligt: — Midt ibland dem — sade han — såg jag herr Erik Puke::: det fattas nu blott; att ock Engelbrekt kommer tillstädes; så är det ute med oss. Herr Carl Knutsson var mycket blek; men han iakttog dock en hållning, som utöivade ett lugnande inflytande äfven på de öfriga: — Vi vilja tala vid borgmästare och råd — sade han — vi månde spörja dem till; om de vilja göra gemensam sak. med rikets fiende; — -8e blott till; ädle herr Carl; att de icke kasta eder samma beskyllning i ansigtet! — sade herr Nils Jönsson (Oxenstjerna), men afbröts af herr Bengt Stensson; som synbart bemödade sig att visa herr Carl sin villighet att utföra hans värf: i — Jag vill åtaga mig det budet; frände! — sade han; och nalkades dörren; sedan han inhändigat en bifallande nick af Carl Knutsson: I detsamma öppnades dörrarne; och Engelbrekt inträdde; åtföljd af Erik Puke; Broder Svensson och några af de äldste borgarne. Utanför hörde man tusende ropa Engelbrekts namn; men ione i salen var allt så tyst; som om man sett en andeuppenbarelse. Engelbrekt sjelf var allvarlig; nästan högtidlig; hans omgifning kastade vreda blickar på de församlade herrarne: Den förste; som mötte Engelbrekts blick var herr, Bengt Stensson; som, tyärstannat och. utan att kunna tygla sig stampat,till ped foten: mot : stengolfvet; så att klangeniaf hans sporre var det enda ljud; som afbröt tystnaden. (Forts.) RR