Dagens Nyheter – 4 september 1867, sida 1

hvilka visserligen kunde behöfva några af Arpis sönderslagna pinnar; för att få rätt tukt i stämmorna, men som dock sjöngo likt englar emot de föregående. Dem följde ett annat sällskap af icke dåliga musikalieka egenskaper; men vi måste då straxt lemna stället för att gå till konsertrepetition i Grand Opera; Der var en faslig massa menniskor samlad på gården; och en gammal beskedlig herre delte ut biljetter. Det var icke lätt att få någon sådan; ty ett pack af hoppande; pladdrande figater, somliga försvarligen fulla; trängde sig fram som grät: hoppor och höggo lapp på lapp; medan de beskedliga studenterna stodo städade omkring; men bra förargade; det må jag säga: Jag föste undan en svartskäggig otäcking med kognaksdrypande ögon icke mindre än tre gånger: Han dansade då som en Asmodeus; log och sjöng: Je suis un scandinaves; Slutligen fick jag också en biljett och gick upp på scenen; den förste; som mötte mig der, var den svarte fulingen; svingande sig i en krigsdans och skrikande och fäktande som Starkodder med try par armar. Han hade nu ett notblad efter solfametoden i hand; och Upsalasångarne skulle sjunga tillsammans med vraket. Hela scenen satt full af korister; både fula och vackra; och en orkester af väl femtio blåsinstrumenter satt der och samlade väder i bälgen och derjemte sex förgylda harpor; personalen giek väl till sex eller sju hundra -menniskor med qvinnor och barn; Man kunde naturligtvis icke blifva färdig i hast; och så började orchestern att muöicera en aria af otålighet med fötterna; liksom om de hade haft jernskodda hofvar i stället för pariserfötter. Hr Hammerich ristade sina lockar och lugnade dem; så godt han kunde; och så skulle vi börja med hans Hymne de paiz: Trumpeter och andra krokhorn blåste krig och oväsende en half qvart; och så kommo harporna:med Guds fred! Så sjöng man en stund; och så yttrade sig en orgel ur ett oxöga i andra raden. Derpå sjöng man utan ackompagnement och sjönk helt graciöst något öfver en fjerdedels ton, så att vär harporna; som icke ville beqväma sig till samma tonläge, kommo; så fick man förhallningar utan upplösning. och af en obeskriflig effekt: Man återtog, och hr Hammerich gjorde en gest med båda armarna; så satt jag väntade få höra åskan och domsbasunerna; men nej! det blef ingenting af mera; än att en herre kom ut i oxöbat och skrek: Jag har icke något väder i orgeln; Den Skandinaviska Föreningen i Paris; bestående mest af Danskar och i musikaliskt hänseende stående under hr Asger Hammerichs ledning; tyckes ej finna nåd för Upsalasångarnes ögon. En af dem skrifver till GöteborgsPosten att dirigenten för kören en gång tappade både hufvud och konceptero; och till Aftonbladet skrifver en person som åtföljde sångartåget härifrån: . Priset har blifvit inom sin afdelning taget af aen se; k; skandinaviska sångföreningen härstädes, hvilken, sedan man hört den; icke inger någon särdeles hög tanke om juryns omdöme: i Hr Hammerich har; som bekant; komponerat den stora fredshymnen; som skall afsjungas vid konserten å Stora operan: Den repeterades i söndags middag å Stora operan af belgierna; skandinaverna, svenskarne, de franska orpheonisterna; gardets musikkår, jemte en fruntimmerskör:; Fru Palm, som f.n: vistas i Paris; hade solonummer: Öm kompositionen kan jag icke yttra mig; men det säkra är; att br Hammerich ännu icke har tillräcklig förmåga att ahföra och sammanhålla en stor kör. Förliden onsdag gjorde sångarne å de svenska ångsluparne en utfärd till slottet S:t Cloud och begärde att få sjunga för den kejserlige prinsen; Det svarades dem att prinsen icke kunde mottaga denna artighet emedan han vägrat mottaga en dylik af franska föreningar. Dagen var eljest högst angenäm. Kammarherren Fahnehjelm var värd och bjöd på en förträfflig frukost; . Det för torsdagen tillämnade uppträdandet på stora operan blef instäldt; emedan operans direktör fann sig icke kunna der uppföra hr Asger Hammeriks fredshymn; den var för underhaltig och för litet inöfvad. — Det var till ersättning härför som Upsalasångarne i lördags fingo sjunga mellan akterna å operan. Flera korrespondenter klaga öfver att de styrande danskarne i Paris med en minst sagdt förvånande tilltagsenheta vilja i eallt ställa sig framför svenskarnea Utom de större anledningarne till missnöje förekommer en mängd nålstygn; som underhålla bitterheten. Såsom exempel vill jag endast omnämna ett par; heter det i ett bref till Dagligt Allehanda. sOzktadt den danska nationen icke kunnat lemna ett enda dugligt. bidrag till denna, som jag hoppas; snart lyckligen öfverståndna sångartäflan; fann man häromdagen en stor jätteaffisch om den rysligt tillämnade skandinaviska festkonserten; der man läste Danmarks namn framför Sverges. Saken kunde vara en småsak; om man icke tyckte