Dagens Nyheter – 2 september 1867, sida 3

ordnas; och derunder förgick tiden: Marskei bleknade af vrede och otålighet; och Engelbrek ville just ropa till sina svenner, då hastig Herrman Berman hördes befalla dem att sitt: af; och med ett dödsförakt; som synbart väckte marskens beundran, störtade han i spetsen fö; de sina ned emot vindbryggan: Ett regn al pilar och stenar mötte dem; men de läto sig icke hejdas: Inom några ögonblick voro de öfver bron; och framme vid stadsporten: Härunder tilltog bullret allt mera innanför porten; och man hörde tydligt; huru väldiga yxhugg dånade emot de tjocka portarna och huru låsen bräcktes: I detsamma kommo marskeng svenner nedridande och bakom dem såg man på något afstånd den öfriga svenneskaran: Med ett väldigt brak sprungo nu portarne upp och Herrman Berman med Engelbrekts folk satte sig i besittning af tornet: Sedan detta var gjort; skyndade Herrman ut till Engelbrekt; — Nu är detta tornet i våra händer — sade han — men ännu återstå de andra; hvilka hållas besatta dels af tyska borgare; dels af folk ifrån slottet: — Vill du låta mig med dina svenner; Engelbrekt, rensa dem; så menar jag att det dock snart skall vara gjordt: — Hafven tack; hafven redelig tack — skyndade sig Carl Knutsson att förekomma Engelbrekt: — I hafven skickat eder som en ärlig man; Herrman Berman..: Viljen I med mina svenner skynda till de andra tornen, så hafven I denna dag gjort mig och riket en fullgod tjenst. — Sitten dristeliga upp och sprängen af; Herrman; på rådhuset se vi hvarandra åter: Orden uttalades med oförställd välvilja; och ett skimmer af tillfredsställelse hvilade öfver