Dagens Nyheter – 31 augusti 1867, sida 2

ännou mer blifvit utpreglade under hans samvaro med sådana män; som den nämnde erkebiskopen; Jösse Eriksson och herr Johan Wale; — allt detta gjorde honom fullkomligt känslölös för allt; som icke stod i samband med medlen för vinnandet af den rikedom som han åstundade: Deraf kom hans fegket; deraf ock hans kallblodiga grymhet; Men mannen, som stod framför honom; belastad med kedjor och kämpande den själsskakande striden, hvarvid de grymma orden götos liksom gift droppe för droppe i öppna sår eller ströddes som salt i blodristad örn, — han stod der mannablek; stel och orörlig, lyftande blott allt högre och högre sin stolta hjessa; tills blicken for flammande som en ljungeld öfver den eländige trälen; I detsamma öppnades dörren, och riddar Bengt inträdde. Han var mörkare att skåda; än när han gick; och han sade helt kort till svennen att kalla på slottefogden och låta nedföra fången att förvaras i tornet tills framdeles; Och några ögonblick derefter lästes porten bakom Belgsting och ban befann sig i sitt trånga fängelse, ensam med sina minnen, ensam med sina tjilsqval; Dag förflöt efter dag, men aldrig så kom den; då riddaren ville gifva honom friheten åters Redan var månaden full; men ännu sång: flera fylldes, utan ait-fängelsets portar öppsrdes Nog fick han tid att begrunda de flydda tviderzas gerning: