Dagens Nyheter – 28 augusti 1867, sida 3

Hvarjehande Nyheter. Polisen på villospår Perukmakaren och. hans katt. Tragikomiskt uppträde i flera akter: (Händelserna tilldraga sig i Stockholm fredagen den 23 augusti 1867.) En tysk vid namn Schmidt reste i: Sverge såsom agent för cigarrer, men för egen räkning i tjafyrket. Han annammade bland annat ett guldur å hotell Rydberg härstädes. Två polismän, tillhörande: den : detektiva afdelningen, funno: uret, väl förvaradt i en handske, undanstucket på gården till huset Af 2 vid Lilla Badstugatan å söder; men tjufven fanno de icke. Poliskonstaplarne öfverlägga. Den ene: Tjufven måtte inte vara långt ifrån... -han har riktigt kastat håndsken, åt osg. Den andre: Och sedan vi upptagit den, måste vi också ha fast i egaren. Den ene: Om: vi. skulle :lerana handsken qvar tills tjufven. kommer för att hemta både den och uret... Den andre: Förträffligt ... men uret taga vi bort och lägga dit en sten i stället, så att han inte märker, att. någon rört handsken. Konstaplarne ställa sig på lur utanför planket som omgifver gården. De vänta att tjufven skall komma och taga sitt ur, och då skola de taga honom. Det lider till morgonen, utan att någon kommer — knappt en katt. En perukmakare. En sådan elemenskad katt, som rymmer för andra gången! Och pojken sen, som inte kunde hålla fast dig när han hade ertap-; pat dig, utan lät dig rymma på hemvägen! Men vänta bara! När jag får fatt i dig igen skall jag minsann vakta dig bättre. I Perukmakaren smyger försigtigt kring gården fill huset J 2 vid Lilla Badstugatar. Han tittar in genom alla öppningar på planket .deromkring, han klifver upp på en stege för att bättre rekognogcera, ty på den gården måste katten vara. Der hade ju perukmakarens biträde förut fångat honom. Poliskonstaplarne betraktade med förtjusning mannens misstänkta beteendes Hvad kunde eh menniska forska så noga efter: vid den tiden på morgonen annat än ett guldur? Och hvem kunde veta något om gulduret mer än den som gömt det der — det vill säga tjufven. . Perukmakaren aflägsnur sig: Konstaplarne följa smygande efter honom och göra sig underrättade om hvem, -han är. Derefter återvända de till sin förra post och leta efter den så illmarigt utlagda handsken med stenen uti... Den är borta!... Saken är tydlig och klar. Perukmakaren måste ha tagit bort den, KI. 11 på förmiddagen infinna poliskonstaplarne sig hos perukmakaren; och för att förmå honom att genast förråda sig fråga de honom hvar han har handsken. — Handsken? hvilken handske? — Åh det är inte värdt att ni gör er till. Handsken som ni har tagit! — Hvad prata herrarne. Nog har jag ett par, handskar, men icke har jag tagit dem... Men: vill herrarne ha ett par handskar, så nog går det an. — Tänk på n:o 2 Lilla Badstugatan! säger den ene konstapeln med imponerande stämma. ! Men det imponerar icke och upplyser ej heller. Konstaplarne visa sina tjenstetecken, men perukmakaren förklarar att han ej förstår sig på hvad det är för ena märken. När de låta förstå att de misstänka att han möjligen kan vara den som gömt det stulna uret på den omtalade gården, blir den hederlige perukmakaren med allt skäl högeligen ; förtörnad. Att bli tjuf för en katt! — det är hårdt. Konstaplarne ,anmana honom emellertid att infinna sig på hemliga polisens kontor, men de lemna ho-: nom frihet att begifva sig dit ensam, utan deras sällskap. På det hemliga polisvaktkontoret äro de begge : polismännen ej närvarande när perukmakaren kommer dit. Kommissarien vill att han skall vänta på dem, och perukmakaren säger att då måste poli: sen skicka någon hem till honom att under tiden : betjena haps kunder. Det kunde kommissarien : icke göra, utan medgaf perukmakaren full frihet : att återvända hem och sköta sitt yrke — men ; han skulle ock förblifva hemma, så att polisen kunde träffa, honom när den ville. Och på aftonen kommo de hemliga polis.arna hem till bo kren, och träffade honom verkligen, och bådo honom om ursäkt för det misstag; de gjort och det besvär de förorsakat. Tjufven hade blifvit funner., fastän på annat sätt än genom den af poliskongtaplarne utlagda handsken. Att fela menskligt är — gudomligt att förlåta, och ihå.gkommande denna vackra regel torde perukmak.aren ej vilja de nitiska konstapla:rtne något vidare ondt. Ovanlig fångst. I tidningen Finmarkspostena berättas följande historia från Kjelvik i Norge: En dragg med tåg hade under fiskeriet i våras gått förlorad vid Kjelvike hamn, och efter många fåfänga försök att återfå den måste: egaren låta den förblifva liggaride qvar på -hafsbottnen; Nu nyligen kom han tillbaka för att -här bedrifvå: sommarfiske; Dervid blef han en dag behagligt öfverraskad; då en af hans kamrater med sin dragg uppfiskade ett tåg, hvilket visade: sig vara det förlorade: Egaren började nu att hala in tåget; men fann att draggen blifvit betydligt tyngre än förr, hvarföre han först trodde att den fångat en sten eller något dylikt. Med bjelp af en kamrat får han ändtligen upp draggen; hvarvid man med stor förundran upptäckte, att på draggens ena klo hängde en kyrkoklocka; som med sitt ena öra hängde fast vid draggen: Klockan blef bragt upp på land och befanns alldeles oskadad (enfagre hade Hann LINA hg. an