Dagens Nyheter – 28 augusti 1867, sida 1

akten eder; att I ej sträcken edra fötter längre; än skinnfällen räcker! En allmän förstämning följde på dessa konungens ord; Men ur herr Cärls öga sköt en blixt; som kom herr Erik Krummedik att blekna och konungen sjelf lät leendet dö på sin läpp: Det låg i denna blick något; som påminte om Engelbrekts hat; när konungen befallte honom icke mera visa sig för hans ögon: Omedelbart derpå reste sig konungen och lemnade salen; och herrarne begåfvo sig hvar och en till sitt; dock ingalunda så till sinnes som mån skulle tro; sedan de nu fått sin önskan uppfylld att se Engelbrekt skild från riksstyrelsen och denne lemnad i sina egna händer. Saken var den; att den makt; konungen lemnat dem; var gifven blott till hälften. Det var ett tomt sken alltsammans utan någon verklig betydelse; och de mer djupttänkande bland herrarne insågo snart, hvad gamle herr Erik Krummedik förutsagt och som i sjelfva verket var konungens syfte med hela detta skådespel; att de båda utnämnde embetsmännen skulle vända sina krafter mot hvarandra; hvardera i spetsen för sitt parti. De som icke förmådde se så långt, voro förbittrade öfver det sätt, hvarpå utnämningen skett; och snart hörde man allmänt nog talas om den ringaktning konungen visat de svenske herrarne. Konungen sjelf trodde sig hafva gjort sin sak rätt väl; i det han begagnat sig af spänningen medan herrarne och allmogen; eller; som nu var detsamma, Engelbrekt; för att böja de förra; utan att derför göra några andra eftergifter för de senare, än den som låg uii Engelbrekts förläning af Orebro slott; Men