Dagens Nyheter – 27 augusti 1867, sida 1

ae 0 VAD VR a oundgängligt nödvändig. Det finnes intet farligare och skadligare än det oförberedda upproret. Men det gifves intet större och rättvisare än revolutionerna, när de förorsakas af folkets elände och armåens lidanden, när förtrycket hunnit tyranniets yttersta gräns och oordningen blifvit upphöjd till system. Åkerbruket lider, handeln ligger nere, industrien är tillintetgjord, pressen och talarestolen dömda till tystnad. Allt hvad Spanien eger af intelligens och verksamhetslust känner, att han måste rodna af blygsel, när han betraktar fäderneslandet. Det gifves ingen tortyr, som man icke anlitar, ingen lag, som icke trampas under fötterna, ingen domstol, som man icke skrämmer, för att undertrycka den förbittrade allmänna opinionens rop och lugnt i skuggan af ord, som icke motsvara fakta, plundra de få bjelpmedel, öfver hvilka landet ännu kan förfoga. De herrskandes våldsåtgärder och hotelser. bilda en förfärlig kontrast med de deporterades tårar och dånet af fysiljeringarne. Revolutionen är den enda hjelpen mot våra lidanden. Hon skall medelst allmän rösträtt sammankalla konstituerande Cortes. Friheten, rättens dotter; rätten, rättvisans inkarnation; rättvisan såsom följande ur lagens samvetsgranna tillämpning — detta är den princip, på hvilken tingens nya ordning efter det beståendes upplösning måste grundas. Den förhatliga skatten på konsumtionsföremål måste afsksaffas, konskriptionen undertryckas, utan att likväl skada den aktningsvärda delen af armgens omedelbara intressen, skatterna måste förminskas till den siffra, som man kan begära af folket, utan att angripa de producerande krafterna och förlama välmågans utveckling; enhet i justitieförvaltningen, alla privilegiers afskaffande, förvaltningarne ställd i medborgarnes tjenst och underkastad ett ancevar, som omöjliggör vårdslöshet, okunnighet och godtycke — detta måste genom goda, till användning genast bragta lagar gifva vårt land en annan gestalt. Fördragsamhet mot alla åsigter, aktning för alla på lagenligt sätt förvärfvade rättigheter och tillintetgörandet af det, som blifvit utfördt under intrigens skydd, under hemlighetens slöja, gynnadt af nationens alltför stora tålamod — se der de medel, som skola göra oss vägen fri. Belöningar åt talangen och dygden i stället för åt smickret och intrigen, återväckandet af den mägtiga känsla, som utvidgar vår synkrets och sporrar vår verksamhet skall göra vårt folk till hvad det borde vara i medlet af 19:de århundradet och skall låta det lefva det civiliserade Europas lif. Tankeuttryckets frihet, föreningsoch associationsrätt såsom medel att lära känna idåerna, omröstningens frihet, för att ena dem, talarestolens frihet för att förvandla dem till lagar, så att regeringarne blifva produkter af den allmänna meningen, det blir kronan på vårt verk, när vi genomgått revolutionsperioden. En liten ansträngning från hvarje medborgares sida, och snart skola de despotiska inflytelserna på landsbygden, kotteriväldet i städerna och tyranniet i Madrid hafva fallit. Till vapen! Hafven fullt förtroende till framgången; dålige regeringar kunna icke lefva längre än folkets till det yttersta frestade tålamod tillåter. Lefve friheten! Lefve folksuveräniteten! Juan Prim. Proklamation till armön. Soldater! I måsten lyssna till landets röst, som begär revolution. Spanska armån var i alla tider af vår ärorika historia tyrannernas största fiende, rättvisäns och den medborgerliga frihetens kraftigaste stöd. Skall då armån i detta högtidliga ögonblick blifva sina minnen otrogen? Jag har en mängd intyg, en massa underrättelser, som tillåta att förmoda motsatsen. Kamrater! Gripen till vapen och förenen er med edra fäder och. bröder! Höjen samma rop som de! Deras inntressen äro äfven edra, målet för deras önskningar är hvarje god spanjors. Gjorde icke den förbittrade allmänna meningen en revolution nödvändig, skulle den dock vara oafvislig i anseende till de orättvisor och våldsåtgärder, för hvilka armån är offer. Detta måste hafva ett slut. Det är absolut nödvändigt, att en sxera af upprättelse och rättvisa börjar för armån, att förtjenstens erkännande undantränger kotteriandan, att intrigens makt viker för meriterna, att börden ej får göra intrång på befordringsrätten. Generaler, officerare och soldater! Må vi alla göra vår pligt, lyssna till vårt samvetes röst och våra medborgares klagorop! Blifven I de förste, som emottagen den förtjenta belöningen, skolen I dock vara de siste, som återvänden för att hvila ut i edra familjers sköte, der emottaga den tacksamma befolkningens välsignelser och i hvarje medborgare möta en beundrare. En arm? bevisar aldrig bättre sin duglighet än när den skiljer sin af normala omständigheter bjudna pligt från det som fäderneslandet fordrar af densamma, när det är såradt i det heligaste och dybaraste det eger. Om manstukten bjuder att försvara goda regeringar, kan den dock icke begära, att man skall tjena till stöd åt tyranniet. Bjuder manstukten att bekämpa emöter, vill den dock icke, att an skall misskänna berättigade revolutioners röst. Boldater! Lefve friheten! Lefve folksuveräniteten! Juan Prim. I alla händelser, när man betraktatr huru många af Spaniens högst uppsatte anförare nu befinna sig i landsflykt; och det raseri, hvarmed makten går till väga, så synes det vara utom allt tvifvel att en revolution förestår i Spanien. Vissa klasser der sluta sig omkring drottning Isabella, emedan hon är ett verktyg för det lägsta och mest trångsinnade bigotteri; som är den enda religionen inom den nu rådande kyrkan; Revolutionerna i Spanien ha hittills icke betydt annat än ombyte af tyranner; men man måste dock tillstå att ingen bar begagnat sin öfvermakt på ett så nesligt sätt eom den närvarande styrelsen; Det går der mycket värre till än i turkiet. Hela historien om Isabella personligen och såsom drottning torde en dag framstå såsom en af de största politiska skanaler: men häri ligger ock någon anledning till den förutsägelsen att detta välde gränsar till sin undergång, och sker detta; såsom man kan förmoda; rätt snart; så lär den olycksbringande Bourbonska dynastien nog hafva mistat det sista