de väntande herrarne, spanande nygirigt i do-marnes blickar och anleten; om de redan af uttrycken skulle kunna sluta till utgången. På en ny vink af konungen; tog biskop Jöns till orda och tillkännagaf helt kort, i det han upprullade ett pergamentblad med 12 vidhängande sigill; att man kommit till det beslut; som han nu ur det medförda pergamentet ville uppläsa. o— Vi Jöns med Guds nåde biskop i Roeskilde; Sigge i Skara, Magnus i Åbo; Olof i Bergen med samma nåde biskopara — och så följde namnen: på de verldsliga herrarne — ekungöra alla män närvarande och dem som komma skola, att högboren furste; vår nådige herre herr Erik; Danmarks, Sverges; Norges; Wendes, Götes konung och hertig i Pomern på den ena sidan och riksens råd och alla innebyggare i Sverge på den andra sidan hade satt det intill oss om all tvedrägt som mellan dem hafva varit intill denna dag, om hvilket de äro nu åtskilde med kärlek och med sämja; som de hafva öppna beseglade bref uppå gifvit på båda sidor, undantagna några artiklar; som de samma bref utvisa; och med innehåll att vi föreskrifna tolf makt hafva skulle derom att säga och att skilja, och hvad vi derom säga och göra och dom uppå båda sidor beseglade bref afgifva; det vilja de och skola så stadugthålla.e i Så löd begynnelsen till beslutet; ordagrant anförd efter Hadorph; rörande de serskilda. artiklarne inskränka vi oss till att nämna; att Halland skulle genast återlemnas till konungen och att Engelbrekt och Erik Puke skulle få behålla de: län; som de erhållit genom Halmstads dagtingan; samt att tillkallade rådsher-.