Dagens Nyheter – 22 augusti 1867, sida 1

själlöss Just som Engelbrekt lemnade herresamlingen och steg till häst; bade hon rest sig upp och störtat fram ett stycke på sidan om den plats, der hon och jätten befann sig; hon hade med en vighet och styrka; som ingen skulle tilltrott henne; ilat fram mellan de tätvuxna träden. Der hade hon uppgifvit ett genomträngande rop; och jätten hade rört sig invid trädet och tagit ett par steg åt sidan; så att om någon der nere på ängen hört ropet och sett upp; hade platsen vid trädet varit tom. Men då hade qvinnan med enekransen visat sig åter. — Han var der — hade hon sagt — pilen låg redan på sträng.:: men han flydde.:: stunden är ännu icke inne..: bida; bida.:. den skall dock komma : : . Och dermed hade hon intagit sin förra plats och jätten hade åter ställt sig vid trädet; lika orörlig som förut. När han såg ängen tom lyfte han sina ögon och öfverfor den vidsträckta rymden, der segel efter segel sköt fram öfver fjärdarne mellan de många holmarne; hvilkas löfkronor redan började skifta i höstlika färger. Plötsligt stannade hans öga på ett segel; som sväfvade fram öfver vågen; i riktning mot stranden, der han befann sig. Det varen jakt; mera prydlig än de andra; och seglen voro prydde med röda ränder: Den kom hastigt närmare, behagfullt skärande vågen med sin skarpa bog. Nu böjde den sin kosa förbi närmaste udde, nu ilade den fram utefter stranden, helt nära; så att man kunde se och känna hvarje menniska om bord. Det tycktes också vara fallet med jätten. Han höll handen öfver ögat och såg oafvändt på det