Dagens Nyheter – 22 augusti 1867, sida 1

Hans Kröpelin hänfördes af storheten och högsintheten i Engelbrekts handlingssätt. Man såg till och med tårar fakta den ädle slottshöfdingens ögon: Massan af de öfriga åhörarne, köpstadsmännen från Stockholm och bönderna från den kringliggande bygden, — de förstodo Engelbrekt bäst; i det de togo honom alldeles efter orden; Så hade han talat till dem mången gång, så skulle ock enhvar af dem hafva handlat. Det var ju den enklaste handling; att svärdet hängdes upp på väggen, när ulfven eller björnen blifvit slagen: Och att stridens och orons och sorgens och eländets dagar nu fått en ända, — det hoppades, det trodde i denna stund hela det svenska folket: Ett väldigt rop från många hundrade läppar tolkade de kringståendes fröjd och deras kärlek till honom; som gjort fredens dag möjlig för Sverges land: Med det rena samvetets lugn och majestät på sin penna och i sin blick lemnade Engelbrekt herreringen och gick genom folkmassan bort till sin häst; som hölls sadlad ett stycke derifrån: Nils Gustafsson och Erik Puke följde honom: Alla tre atego till häst och redo bort: Kort derefter skiljde sig äfven de öfrige herrarne åt och menniskomassan upplöste sig, och det blef snart ödsligt och tyst på ängen invid stranden. Men uppe på klippan stod ännu jätten qvar; lyssnande likom hörde han ännu orden af den klara stämman; som nyss talat der nere på ängen; I dena ena handen höll han en lång staf och den andre tryckte han gång efter annan mot sina ögon; Vid hans fötter satt en qvinna med utslaget hår: Hon hade prydt sitt hufvud med en krans af enris och hennes blick var!